Hej allihopa, förlåt för att jag inte skrivit på ett tag, men om jag ska vara ärlig har jag inte varit på humör för det. Jag har gjort lite roliga saker med både kompisar och familjen, men senaste tiden har inte varit min bästa. Det är lite jobbigt just nu, saker jag inte riktigt vill skriva här. Inget superallvarligt egentligen,  men det får mig att vara rätt nere.

 

Jag ska försöka lösa det så snart jag kan, men problemet är att det inte är jag som gör nåt fel.

Iallafall så tänker jag inte hänga ut någon här eller så, men jag vill ändå förklara hur det faktiskt kan vara.

 

Allt man får höra om folks utbytesår är hur perfekt allting var, hur alla älskade personen, hur han/hon fick massa jättebra kompisar efter en dag, hur han/hon alltid var så glad, hur det är det bästa personen varit med om och att den aldrig knappt tänkte på sitt hemland och alla den saknade där hemma.

 

Okej, ja, vissa personer har turen att hamna på precis rätt ställe för den, där allt är bra osv. Men jag tror inte på att precis allt är så perfekt som det ser ur på dens blogg, Facebook eller Instagram. 

Jag känner att jag hamnat på precis rätt ställe för mig. Jag älskar det här, jag älskar människorna och jag älskar att vara en del av det amerikanska tonårslivet. 

Men det är sjukt jävla jobbigt ibland också. 

 

Man känner så extremt mycket hela tiden. Känslorna förstoras nåt enormt för att man är i en så utsatt situation. Jag kan få tårar i ögonen och behöva hålla inne gråten i skolan när jag tänker på saker som när jag sa hejdå till Carro, hur mycket jag skulle behöva en kram från Julia just nu eller hur mycket jag saknar att bara sitta och titta på tv med mamma och pappa. 

 

Man känner sig så utsatt, så ensam ibland. Spelar ingen roll hur kul jag har när jag är med mina kompisar eller hur hemma jag faktiskt känner mig i hemmet med familjen. Ingen här har känt mig så länge som mina vänner och familj hemma, ingen vet vem jag är. Och det får en att känna sig så ensam.

Och resten av alla klasskompisar har gått tillsammans sedan de var 6. Det är inte lätt på nåt sätt att komma in i den gemenskapen.

 

Jag är vanligen en ganska stark person. Jag brukar aldrig vara så emotionell eller känna saker så mycket som jag gör här. Jag har aldrig varit den som gråter på mitt rum minst en gång i veckan. Och jag bryr mig inte om jag låter ynklig eller nåt för det är såhär jag känner. 

Folk förstår inte hur jobbigt det här kan vara om man inte varit i samma position själv. Och hur många har varit i min situation? Inte ens andra utbytesstudenter kan veta exakt hur jag känner, även om dom kan förstå det mesta.

 

Och nej, jag är inte deprimerad haha, jag mår fortfarande bra. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver. Jag vill bara få er att förstå lite bättre hur det kan vara.

 

Man har sina dagar som suger mer än de nånsin kan göra hemma i Sverige. Och sedan har man sina bra dagar också.

Och det hör till. För det gör det faktiskt. Jag visste att jag skulle må dåligt under året. Jag visste bara inte hur det skulle kännas. Men nu vet jag.

 

Och det ändrar inte på något sätt hur lycklig jag är att jag gör det här.