Efter att ha bott i USA i ca 4 månader har jag gjort rätt många observationer. Här har jag listat vad jag tycker är de största skillnaderna, läs om ni orkar haha! Dock får man tänka på att jag bara har bott i en enda stad, som dessutom är väldigt liten, och bara gått på en skola här, men samtidigt låter det ganska likadant när jag pratar med mina kompisar på andra ställen i USA.
Det här är vad jag tycker är de största skillnaderna från Sverige (med lite random bilder till) :

1. Landskapet: 
Det första jag märkte när jag kom ut från flygplatsen i Lincoln var hur extremt platt det är här. Man kan se hur långt som helst åt alla håll (mestadels majsfält), det tar liksom aldrig slut. Att komma från bergiga Sverige med kullar överallt, till det här platta landet där folk klagar på varenda liten backe man stöter på (vilket händer väääldigt sällan) är en rätt stor skillnad haha. Dom har typ inga träd heller, så landskapet är verkligen öppet.

 

2. Vädret och klimatet:  
Nebraska ligger på samma breddgrad som Spanien, Italien och Grekland, så det är väldigt varmt här på sommaren, våren och hösten. Sommaren är nästan jobbigt varmt, minst 30 grader i skuggan varje dag och hög luftfuktighet. Dock blir det också ner mot -20 grader på vintern här, så jag har även ett extremt kallt halvår att se fram emot. Egentligen är inte temperatren så låg, men pga det öppna landskapet så är det oftast väldigt vindigt här, och med de kalla vindarna så blir det extremt kallt. Men dom får oftast inte så mycket snö, så det är ju skönt! 
Här i Nebraska får dom även stormar ibland. Åskoväder har jag redan varit med om, när det regnat så mycket att man inte kunnat se något och blixtarna har lyst upp hela himlen. Men det händer att dom får grov hagel som förstör allas hus och bilar, på vintern får dom riktiga snöstormar så att skolan blir inställd och på våren får dom ibland tornados. Därför har de flesta husen bara ett våningsplan över markytan och sen en stor källare, och vi har en rymningsplan i skolan för tornados.    Detta var här i Nebraska i juni, alltså i år!  

3. Människorna: 
Amerikaner är sjukt trevliga. Önskar att svenskar kunde vara lika glada, roliga, öppna och hjälpsamma som alla är här! När man är nånstans där det finns andra människor så börjar man alltid prata på ett eller annat sätt. Att säga "Hi, how are you?" till en främling här är inte konstigt, det är snarare konstigt att inte prata, om man t.ex. står i en kö eller stöter på någon när du går runt i en butik eller ute på gatan. Det är så naturligt för människorna här att vara trevliga och sociala, och jag älskar det! När vi va i Boston stod vi och kollade på en karta, och utan att vi frågat kom en jättegullig tant fram och frågade vad vi letade efter. Sen började hon förklara hur vi skulle ta oss dit, hon följde oss ner till tunnelbanan och betalade t.o.m. för våra biljetter så att vi kunde gå igenom spärren (vi va 4 pers) och tanten själv skulle inte ens åka tunnelbana så hon gick sedan upp hela vägen själv. Det skulle aldrig hända i Sverige, där vi typ är rädda för att prata med människor man inte känner och aldrig sätter sig bredvid någon på bussen eller tunnelbanan om man inte absolut måste.

4. Ungdomarna:
Först och främst måste jag sorgligt nog säga att amerikanska tonåringar inte riktigt är de vassaste knivarna i knivlådan så att säga. Eller de får rättare sagt inte riktigt lära sig att använda sin intelligents. Både för att utbildningen är på en myyyyycket lägre nivå här, men också för att de är lite hjärntvättade av det amerikanska samhället. Ungdomarna här är dummare för att dom blir behandlade som att dom är dummare. Det är bara att kolla på reklamerna på tv så ser man hur lättlurade dom tror att tonåringar är. De behandlas som att de är yngre, de blir mycket mer omhändertagna både i skolan och i hemmet än i Sverige. Staten eller området har oftast en lag på när ungdomarna måste vara hemma på kvällen, och om en polis ser en tonåring ute efter den tiden blir det böter. Man är mycket mindre självständig här, och jag är inte alls van vid att bli behandlad på det sättet. Inte för att det är så farligt, men det är verkligen en skillnad liksom. P.g.a. det så vill ju ungdomarna såklart bryta reglerna hela tiden, ju hårdare regler man har, ju större är behovet att gå emot dom så mycket man kan. Därför är det många som smyger ut på nätterna, går på fester, röker och dricker, umgås med andra ungdomar deras föräldar har varnat dom för osv. Därför är det också många som har utegångsförbud hit och dit, för att de blir påkomna, och det är det absolut vanligaste straffet föräldrar ger här. 
En annan stor skillnad i hur tonåringarnas liv ser ut är såklart att de kan köra bil. Alla som är över 16 har en egen bil som de måste betala bensinen för. Och det är ju inte direkt billigt. Därför har väldigt många ett jobb, så att de kan få pengar till deras bilar. 
En av de första sakerna jag märkte när jag kom hit, är att de allra flesta har en pojkvän eller flickvän. Även om min skola är så liten så har alla hittat någon att vara med (alla har i stort sett dejtat alla här haha). Iallafall så är förhållanden mycket vanligare här. Hemma i Sverige har jag inte så många kompisar som har ett seriöst förhållande, men här är det nästan ovanligt att vara singel! Skillnaden som jag ser det, är att man faktiskt går på dejter här. I Sverige känns det mer som att man umgås med någon i ett kompisgäng och faktiskt frågar ut den när man verkligen börjar gilla den mycket. Här kan man bara ha sett varandra en gång, och kanske blivit lite intresserad, och då frågar killen om man vill gå på dejt. Jättestor skillnad, i Sverige kan det ta mycket längre tid innan man går ut och käkar eller på bio själva.
En sista skillnad om amerikanska tonåringar är att killarna är enorma. Jag vet inte hur eller varför, men alltså killarna här är så himla stora! Många är upp emot 2 meter, och stora i resten av kroppen också. Dom är liksom byggda för att hjälpa till att jobba ute på bondgården och majsfälten. Dom är bredaxlade och de allra flesta är väldigt vältränade med biffiga arm- och benmuskler. Sedan är det många som är lite mulliga också, men även de är långa och starka. Alla ser verkligen ut som typiska football-killar!

5. Skolan:
Skolan här är som sagt rätt dålig. Utbildningen är typ på samma nivå som elever som går i 7an i Sverige. Och då överdriver jag inte. Sedan beror det ju såklart på vilka lektioner man tar, jag har ju med mening valt alla lätta, sköna lektioner där man inte behöver göra någonting. Men samtidigt så kommer de svårare lektionerna kanske som högst upp till den nivån vi har i 9an. Så ser iallafall min skola ut! 
Annars är största skillnaden att allt här kretsar kring skolan. Sporterna, kören, bandet, teater, dans, vänner, roliga event, osv. Jag spenderar lika mycket tid i skolan som jag gör i mitt hus. Det är jättemycket som händer i skolan hela tiden, även på helgerna. Nu när vi har börjat repetera vår skolpjäs är jag liksom i skolan från 8 på morgen till 9 på kvällen, och varje lördag är jag där från 9 till 12. Sedan som sagt träningar med laget varje dag efter skolan och sedan alltid match på antingen lördagen eller söndagen. Så skolan är liksom stadens huvudpunkt som allt utgår från, och därför känner man sig väldigt hemma i skolan.   Såhär ser en del av min skola ut, dock är det här på en helg så det är nersläckt och så haha

6. Gemenskapen:
Eftersom min stad är så extremt liten är gemenskapen jättestark. Alla vet precis vilka alla är (halva staden är typ släkt) och om det händer något vet alla det på en sekund. Speciellt i skolan, dramat bara flödar runt. Alla visste precis vem jag var innan jag kom hit, och det är fortfarande folk som kommer fram och pratar med mig som om vi vore bästisar fast jag inte har någon aning om vem det är.
Det är nästan inte heller någon risk att någon ska begå ett brott och stjäla något eftersom alla känner varandra, så husen och bilarna är aldrig låsta. Vem som helst kan gå in i huset utan nåt problem, och ibland när jag kommer hem står det nån i köket som jag inte har någon aning om vem det är, och det är liksom inte konstigt.
Hela staden känns som en stor familj, alla här är en liten del av gemenskapen.

7. Språket:
Det är ganska stor skillnad på hur man pratar här, inte bara att det är ett helt annat språk haha, utan hur man använder det. Det är mycket artigare, men det beror ju på att människorna är trevligare. "Thank you", "please", "sorry", "excuse me" och alla andra artighetsfraser används ca 1000 gånger per dag, nästan så att man blir trött på att använda dom ibland. 
Men sen är det också rätt kul med ungdomarna, som även dom pratar artigt, tills det inte längre är någon vuxen i närheten, då kommer alla svordomar fram. Jag kan svära framför mina föräldrar utan att jag ens tänker på det.  Inte för att dom kanske gillar det, men det är inget konstigt liksom. Men här gör man inte så, här aktar man sin tunga tills man är själv med sina polare i sin egen ålder och då kan man t.ex. "drop the f-bomb" (fuck) hur man vill. Att svära är defenitivt en större grej här än det är hemma. 
Men å andra sidan är det mycket vanligare att uttrycka kärlek hur som helst. Ord som "darling", "sweetheart", "dear" och framförallt "honey" eller "hun" kastas runt till lite vem som helst, personer man känt i 10 år likaväl som en främling du råkar gå in i på stan. Så på ett sätt får dom orden mindre betydelse här, men samtidigt tycker jag det är rätt mysigt. Samma sak gäller med att säga "I love you" till någon. Här används det mycket oftare och till många fler människor. Det är nästan lite som att säga "kram" i Sverige. Man säger det innan man lägger på efter ett telefonsamtal, när man säger hejdå efter skolan eller när man går ur bilen efter att ha fått skjuts hem. Det är väldigt vardagligt liksom. Folk började säga det till mig efter kanske 2 veckor här, vilket i Sverige hade varit rätt kort tid för att säga att man älskar någon. Men det är så det är här!

8. Transport:
Enda sättet att ta sig fram i Wilber och i stort sett hela Nebraska är bil. Det finns tåg, men det är bara för transport av typ majs och sojjabönor från alla småstäder runt om i staten. Så vart du än vill ta dig åker man bil. Man får ju ta körkort när man är 16 här, så alla ungdomar åker runt i sina bilar med. Och alla tar körkort direkt när dom fyller 16, för det är liksom enda sättet att sluta vara så beroende av sina föräldrar hela tiden. Även här i min lilla stad som det tar en kvart att gå igenom från kant till kant, tar alla bilen överallt! Och när jag går till och hem från skolan frågar seriöst alla som åker förbi om jag vill ha skjuts, och ingen tror på mig när jag säger att jag faktiskt vill gå. Folk är aldrig utomhus här, även under vintern går vissa till skolan i shorts för enda tiden dom vistas utomhus är de 10 metrarna mellan sitt hus och bilen och sedan från skolparkeringen in i skolan.
Sedan är också bilarna folks stolthet här. Eftersom alla skaffar bil så fort dom fyller 16 har de flesta familjerna 3 eller fler bilar - min familj har totalt 8 bilar när alla är hemma (och då är det ändå en familj på 6 personer). Och bilarna är mycket mer något man visar upp här. Tonåringarna har oftast det dom har råd med vilket ofta är någon begagnad, lite mindre bil i äldre model. Dom flesta sparar dock till att köpa nya bilar - och de allra flestas mål (speciellt bland killarna) är att kunna ha råd att köpa en cool pick-up truck. Det är många av de som är seniors som har det redan, för dom har sparat ihop tillräckligt. Också bland de vuxna är det status att ha en häftig pick-up truck, och jag tycker det är så roligt. Det är så himla amerikanskt, och det är väldigt tydligt att man är ute på landet liksom! Älskar det!       Min familjs truck

9. Sporter:
Den allra största sporten här är amerikansk fotboll. Det är mycket större än allt annat, och överallt ser man saker som har något med football att göra. När killarna har match varje fredag när säsongen är igång, kommer hela staden och kollar från läktarna, spelar ingen roll om man har ett barn som spelar i laget eller inte. Skolans lag är liksom stadens stolthet, så alla är där och visar sitt stöd. Sedan är det själva grejen att sporterna är en del av skolan som gör det till en större grej också, det är det man pratar om i skolan, och direkt efter skolan är slut stannar man kvar i skolhallen och spenderar 2 timmar med sitt lag. 
En annan aspekt som gör att sport är en mycket större grej här, är för att det finns typ inget annat att göra här. Vad annars ska man lägga sin tid på? Ungdomarna behöver bara lägga kanske en halvtimme om dagen på läxor (om ens det) och det är inte så jätteofta folk orkar hitta på saker på vardagarna. Så då är det ju sporten man lägger sin tid på! Meningen "Ball is Life" används väldigt ofta, just för att sporterna är en så stor del av ungdomarnas liv här. Sedan så är ju också en stor skillnad att folk här inte dedikerar sig åt en enda sport året runt, som vi gör hemma i Sverige. Här behöver man inte välja en enstaka sport att satsa på, utan här har man en sport på hösten (killarna har football eller cross country, tjejerna volleyboll, softball eller cross country), en på vintern (tjejer basket,  killarna basket eller brottning), och en på våren (tjejerna tennis eller friidrott, killarna baseball eller friidrott). Det gör att samhället har ett större intresse för sport i allmänhet, inte bara ensport som det är lite med t.ex. fotboll hemma i Sverige.Stadens stolthet!

10. Kläder:
Hur man klär sig är också en stor skillnad. De flesta går i sportkläder hela tiden. I skolan kommer folk i träningsshorts och en sporttröja och gympadojjor, utan smink och med håret i en slarvig knut. När folk faktiskt klär upp sig har dom kläder som jag går till skolan i hemma i Sverige. Dock har dom oftast cowboy-boots eller uggs och scarfer, eller yoga pants till skjortor. Det är inte heller så många som sminkar sig, men däremot är håret allra oftast stylat. Naglarna är också en viktigare grej här, folk får manikyrer hela tiden! Killarna har i stort sett alltid basketshorts eller ibland jeans, med en träningströja eller cut-off, även dom med cowboy boots.
Det är bara en helt annan still helt enkelt.
Jag måste ju också nämna skolans regler för kläder. Alla skolar i USA har en så kallad Dress Code som alla elever måste följa. Min skola är inte alls så farlig vilket är skönt, men jag vet andra utbytesstudenter på andra skolor som har blivit skickade till rektorn för att de har haft håliga jeans, lite urringad tröja eller byxor som sitter "för tajt". Hela grejen med en Dress Code är så dumt enligt mig. Som sagt är min skola inte så sträng när det gäller kläder, men tjejer får fortfarande inte ha shorts som slutar högre upp än dina fingrar när du står rakt upp med armarna ner längs sidorna, linnen eller toppar vars axelband är smalare än 2 fingrar i bredd, magtröjor eller toppar som slutar lite högre upp så att man kan se lite av magen, tröjor som är lite genomskinliga, eller andra kläder så att man kan se bh:n på något sätt, osv. Notera att alla de här reglerna är för tjejer. Vad är reglerna för killar? Inte en enda regel. Detta gör mig så frusterad. Visst, tjejer ska inte komma till skolan i utmanande kläder, men det ska väl inte killar heller?? Och hur är det "utmanande" att ha ett linne som har ett band som är ett finger brett? Eller att ha ett par shorts som är någon centimeter kortare än där mina fingrar slutar?

 

Alla här äger åtminstone ett par cowboy-boots

11. Musik:
I stort sett det enda man lyssnar på här är country. Det är verkligen så, och det är så kul! Älskar country sen jag kom hit, det är så simpelt men skönt att lyssna på, och det stämmer in så bra när låtarna handlar om att bo på landet bland majsen och hur det amerikanska livet är. 
En annan skillnad är att folk fortfarande lyssnar på skivor här. Det är typ ingen som har Spotify vilket är jättekonstigt, utan alla köper cd-skivor som dom lyssnar på om och om igen, eller så bränner dom sina egna skivor från datorn med låtar dom gillar och spelar hela tiden i bilen.
Jag tycker också det känns som att alla är mer allmänt kunniga om musik här. Inte så att dom vet alla artister och låtar på radion eller så, utan på det sättet att alla faktiskt kan lite om musik. I Sverige känns det som att folk bara kan det man lär sig på musiklektionerna i skolan och knappt det. Här har nästan alla någon gång under skoltiden spelat i skolorkestern eller sjungit i kören. I Sverige känner jag kanske 2 personer som kan spela ett klassiskt instrument, men här kan alla spela trumpet, klarinett, nåt slags slagverk, blockflöjt, bastuba eller nåt annat klassiskt instrument. Tycker det är väldigt intressant haha. Sen har ju min stad det tjeckiska arvet också, så de flesta kan sjunga eller spela tjeckiska låtar eller åtminstone göra en tjeckisk pardans!

12. Maten:
Okej ja, jag tror ni vet vad jag kommer säga. Maten här är så onyttig. Stört. Allt är friterat eller fettigt eller fullproppat med socker. I det mesta kan man faktiskt känna sockret. Det jobbiga är att det mesta är fett gott så man bara äter och äter och sen märker man efter ett tag att man håller på att bli tjock :))))) och ja, amerikaner är rätt överviktiga. Eller det är mer så att det är mer accepterat att vara lite större, även bland ungdomar. I Sverige är det liksom mer uppmärksammat om någon är mullig, inte för att alla tycker det är fel utan för att det är färre som är stora där. Här bryr man sig bara inte liksom, och jag tycker det är en bra grej! 
Men som sagt är det matens fel. Inte nog med att allt är tusen gånger onyttigare än i Sverige, man småäter ju hela tiden också. Det finns alltid nåt att äta; kakor, godis, chips, popcorn, eller andra snacks - och oftast i färdiga förpackningar så det går snabbt och lätt att äta. Inte bara hemma hos folk utan i stort sett vart man än går. Superfarligt för mig som inte kan låta bli att äta typ allt jag ser hela tiden haha. Dock så är ju människorna som bor här vana vid det - eller rättare sagt deras metabolism är van vid den här kosten. Jag däremot, har lätt gått upp i vikt sedan jag lämnade Sverige, även fast jag tränar varje dag, just för att min kropp inte är van vid att hantera allt fett och andra dåliga ämnen som finns i maten här. Men det är gott iallfall haha!

13. Sociala Medier: 
Av någon anledning är sociala medier en större del av livet här. Inte bara bland ungdomar utan även bland vuxna. Alla uppdaterar på Facebook och Twitter hela tiden, lägger upp bilder och skriver inlägg om lite vad som helst. Det är också mycket drama på internet, folk skriver inlägg om varandra eller kommenterar andras och startat dumma små konflikter. Väldigt amerikanskt! Och visst, det kan vissa människor göra i Sverige också, men här är alla aktiva i en mycket större skala. Samma sak på Instagram, många lägger upp en bild nästan varje dag. Jag kan gå en hel dag utan att ens gå in på Instagram en enda gång, men här lägger nån upp en bild varje kvart. Många följer t.o.m. "temat" varje dag, vilket svenska ungdomar oftast typ skämtar om.
På måndagar är det #mcm: Man Crush Monday (man lägger upp en bild på en snygg kille, oftast sin pojkvän eller någon känd skådis).
Tisdagar #tt: Transformation Tuesday (två bilder bredvid varandra där den första är antingen något år sedan eller mer än 10 år sedan och den andra från hur man ser ut nu, för att visa hur mycket man har förändrats helt emkelt).
Onsdagar #wcw: Woman Crush Wednesday (samma sak som mcm fast med en tjej).
Torsdagar är #tbt: Throwback Thursday (bild från när man va liten eller för några år sedan för att man tänker tillbaks på gamla tider typ).
Fredag #fbf: Flashback Friday (i stort sett samma sak som tbt, bara en till anledning att få lägga upp gamla bilder haha).
Lördagar är den enda dagen som inte riktigt har ett tema, inte för att det hindrar folk från att lägga upp bilder...
Sist men inte minst är söndag och #ss som kan betyda två saker; antingen Selfie Sunday (så att folk kan lägga upp selfies utan att skämmas) eller Senior Sunday (de som är seniors och har senior pictures - som jag skrev om för några inlägg sedan - passar på att visa upp dom för alla).

14. Åsikter:
Känsligt ämne. Här ute på landsbygden, i en sån liten stad i mitten av Nebraska, är det åsikterna det jag har svårast för. Vissa här är konservativa, väldigt religiösa, rasistiska, homofobiska, och mycket av det folk säger går emot mina principer. Inte för att skrämma andra som vill bli utbytesstudenter eller så, men det är faktiskt riktigt påfrestande ibland. Jag står liksom för motsatsen mot vad många här står för, och att bo i en stad där majoriteten tycker så är inte det roligaste. För det mesta försöker jag bara inte tänka på det, undviker diskussioner om sådant så mycket det bara går. Men samtidigt kommer det ju upp ibland.
Dom är så isolerade här, dom vet så himla lite om världen (åtminstone ungdomarna), och det gör mig lite ledsen. Det jobbiga är att jag inte kan göra nåt åt det. Att jag faktiskt måste respektera att vi tycker olika. För jag är ju ändå här för att lära mig om olika kulturer, inte för att förändra en hel stads åsikter och värderingar. 
Nu låter det ju väldigt deppigt här, alla här är inte idioter och absolut inte dåliga människor. Det finns de här som är lika smarta som vilken svensk som helst liksom, och som inte är lika konservativa som vissa andra. Och det är inte som att jag går runt och hatar på samhället för mycket hehe, jag älskar fortfarande människorna här och så. Men det är bara en enorm skillnad som man får lära sig att leva med. 

15. Patriarkat
Stoltheten till det egna landet. God Bless America. Land of the Free and Home of the Brave. Ja, ni vet ju hur det går. USA är så galet kärt i sig självt. Landet har ju en rik historia med hur de bröt sig fritt från Storbrittanien, inbördeskriget, första och andra världskriget. Dom har en del att vara stolta över. Men dom älskar verkligen sitt land över allt annat. Stolthet är en så stört stor del av det amerikanska samhället. Folk har flaggan hängade utanför sina hus. Kören sjunger militär-låtar. Den amerikanska flaggan måste finnas i varje klassrum enligt lag. Nationalsången spelas innan varenda match, även om det är små 5åringar som spelar för skojs skull. Och alla måste ta av hattarna, vända sig mot flaggan och lägga handen över hjärtat till nationalsången. Om man inte gör det eller så mycket som rör sig under "Star Spangled Banner" får man blickar från alla runt omkring sig och "hedrar inte flaggan tillräckligt". Det finns lagar på hur man får sluta använda en flagga. Det är alltså ett brott mot lagen att ta ner en flagga som inte är sönder och slänga den eller använda den till något annat. Ett brott. 
Varje dag i skolan svär man sin trohet till flaggan med "the Pledge of Allegiance";
"I pledge allegiance to the flag of the United States of America
And to the republic for which it stands
One nation under God, indivisible, with liberty and justice for all."
Förstår ni hur konstigt det vore om vi hade gjort något liknande i Sverige? Jag kan inte ens orden i svenska nationalsången, men jag kan hela amerikanska utantill efter att ha bott här i 4 månader. 
Att vara en amerikan betyder så mycket, och dom är så stolta över det att dom spricker. Jag kan skratta åt vissa saker och bli lite irriterad på att dom tror att dom är det största och viktigaste landet i världen ibland, men det är ju samtidigt ganska fint på ett sätt.