Back on track

Haha jaaaa nu har jag en hel del att skriva. Vart ska jag börja?
 
Det är helt obegripligt att jag faktiskt sitter här nu, i Wilber, i huset jag har sett på så många bilder, och bor med de människor jag har skrivit så mycket med senaste halvåret. Det känns så otroligt konstigt att tänka på Sverige och allt där hemma, det känns så himla avlägset just nu. Och det känns som 10 år sedan jag var där, när det egentligen bara är snart 3 veckor. Skypade med Carro igår för första gången sedan jag lämnade Sverige, och vi började samtalet med att bara sitta och skratta för att det var en så konstig grej. Jag kan liksom inte riktigt tänka mig att allt fortsätter där borta. Men hoppas ni alla mår bra där hemma!
 
Jag trivs enormt bra här. Det känns så himla rätt! Även om allt såklart inte är perfekt, och jag ibland saknar det gamla vanliga "normala" livet hemma där jag vet hur allt är, så älskar jag det här. Har det super, och min familj är underbar. Dom är så perfekta för mig, vet att det låter cheesy och jag hade säkert trivts med någon annan familj också, men jag kan faktiskt inte tänka mig något bättre just nu. Dom är så roliga och öppna med allt, vilket gjorde att det var väldigt lätt att komma in i familjen. Och hela släkten påminner mig ibland om min egen släkt, bara det att den här släkten är mycket galnare. Älskar't! Dom är sjukt virriga ibland, och det kaosar lite här och var hela tiden. Men det är iallafall väldigt roligt, och jag trivs verkligen i deras sällskap.
Och min egen familj på pappa Jay, mamma Kili, Karena och Cortney, står mig väldigt nära redan. Det känns aldrig konstigt på nåt sätt, och jag älskar att bara vara med dom hela tiden. Kan inte fatta att jag bara har varit med dom i typ en och en halv vecka, det känns som att jag har känt dom i en evighet. Jag har blivit väldigt tight med både Karena och Cortney, och det är så härligt. Som Karena sa till mig idag; vi är liksom bästa kompisar och systrar på samma gång. "It's like having a sleepover with your best friend every day!" Och Kili och Jay är ashärliga och behandlar mig som deras eget barn i stort sett. Har så himla kul med dom!
 
Har ju en katt också - Moe. Tycker om honom, men han har väldigt speciell personlighet. Precis som resten av familjen är han lite flummig, och man hittar honom på konstiga ställen lite var som helst i huset. Och helt plötsligt kan han springa runt ens ben för att sedan börja gosa och sedan greppa tag i benet med klorna så fort man rör på sig och sedan springa iväg igen. Men jag gillar honom, vi har blivit lite kompisar här de senaste dagarna. Nu på kvällen var han med mig inne på mitt rum, och nu ligger han och sover i sängen bredvid mig. Fast förut hoppade han runt mellan sängen, mitt skrivbord, fönsterkarmen och hyllan över min säng. Som sagt; han är lite galen. 
 
 
Resan från lägret hit till Nebraska gick bra, även om den var väldigt känslosam. Sista dagen på lägret hade vi graduation, klass-aktiviteter och andra roliga saker, en lång fritid till att packa allt, sedan på kvällen var det disco och sedan ett mäktigt avslut med fyrverkerier. Sedan samlades alla i en stor hockey-hall, vi fick se ett bildspel med massa bilder från lägret, och sen var det slut. Det var jättehemskt att behöva säga hejdå till alla riktigt bra vänner jag fick där som jag aldrig kommer träffa igen. Jag grät supermycket, men jag var inte den enda, nästan alla gick runt i den enorma hallen och letade efter sina vänner med rödgråtna ögon. 
Jag och min lärare Christine på graduation, saknar henne mycket!
 
Min fina, fina klass
 
Fyrverkerierna
 
Och så började eleverna slussas iväg på bussar till flygplatsen. Jag var i den tredje bussen av 19, så jag var några av dom första som åkte. På min buss och på flyget till Chicago där jag mellanlandade, hade jag dock med mig min italienska klasskompis Guggi, en dansk från min klass som hette Anna, och en av de svenska tjejerna som jag var ganska mycket med; Amanda. Det var väldigt skönt att inte vara helt själv faktiskt! Guggi satt och sov på min axel hela bussresan till flygplatsen och jag var mycket med Amanda på flygplatsen, och det var jätteskönt att ha någon jag kände hela vägen till Chicago.
Jag och Guggi
 
I Chicago blev det de sista hejdå-kramarna, och sedan var jag helt själv. Jag gick ensam sista biten till min gate, och jag gick där och log. Det var en sån konstig känsla, men jag älskade det! Jag var helt på egen hand, och kastade mig ut i världen utan att ha någon aning om hur det skulle bli. Jag kände mig så självständig och fri, och det var en sån underbar känsla! 
 
Så plötsligt satt jag där på planet till Nebraskas huvudstad Lincoln, bara en och en halv timme ifrån att träffa min familj. Och efter att landat, äntligen kramat om min famlj, hämtat ut min väska och sedan åkt 45 minuter i bil så var jag tillslut framme; äntligen i min stad; hemma.
 
Skylten min familj hade gjort till mig, hänger nu på väggen i mitt rum

Det här var mitt skrivbord när jag kom hit, min familj hade köpt massa skoltillbehör, blommor, godis, en bok om Nebraska, 2 Wolverine-tröjor (skolans sportlag), en Husker-tröja (Nebraskas kändaste football-lag - Cornhuskers) och skrivit en gullig text till mig;
 
 
Wilber är en jättemysig liten stad. Det finns en stor gata mitt i staden där det finns en liten restuarang, ett bibliotek, en bank, ett apotek, ett bibliotek, en vårdcentral, en bowlinghall, 2 barer, en frisör och några tjeckiska butiker. Sen finns det en liten park och såklart skolan då, men det ligger lite längre bort. Annars är det bara grusvägar eller ibland asfalterade gator med massa villor. Och sen tar det slut. Det är allt. Älskar det haha! Alla gator och hus är så amerikanska, och alla känner verkligen alla.
Och där husen tar slut tar majsen vid. Nebraska har ett väldigt platt landskap, det va det första jag tänkte på när jag kom ut från flygplatsen. Man kan se hur långt som helst, för det är liksom inga kullar ivägen. Och överallt är det majs eller sojabönor. Mest majs. Vi har ett stort fält med sojabönor och majs bredvid trädgården. Det här är verkligen den amerikanska landsbygden! 
Och så har vi värmen också. Det är helt stört varmt här. Alltså det är verkligen jättevarmt, varmare än det har varit när vi varit på semester på Malta eller i Spanien. Luften står helt stilla, och när solen ligger på är det knappt så man orkar stå upp. Jag är glad att jag är så kallbodad just nu, ni andra hade seriöst typ dött här. Och man söker sig alltid till skuggan, som i sig är runt 30 grader. Och det är liksom svalkande!  
 
Wilber är ju USA:s tjeckiska huvudstad, det är liksom stadens stolthet. Inne på den stora gatan spelas det alltid tjeckisk folkmusik ur högtalare på byggnaderna. Varje år har Wilber en tjeckisk festival som varar i ett visst antal dagar, kommer inte ihåg hur många. Då kommer det massa folk hit, där det i vanliga fall bara bor 1 700 personer. Hela gatan är full med folk och olika stånd, det är en parad, olika uppträdanden osv. 
 
Dagen jag kom hit till Wilber var festivalen i full gång. Jag var helt borta av trötthet (hade inte sovit ordentligt på över 36 timmar eftersom jag kom direkt från EF-lägret i Northfield), överväldigad av alla nya intryck, fylld av blandade känslor (helt lyrisk för att äntligen vara framme i Wilber men helt förstörd och söndergråten av att ha sagt hejdå till alla fina männiksor på lägret), virrig av att ha flugit hela natten och dagen, totalt utslagen av den extrema värmen, och bara allmänt avlägsen. När jag hade blivit upphämtad på flygplatsen av min kära familj, varit hemma och lämnat väskan och tagit en snabb powernap på lite mer än en timme, gick jag sedan ut till festivalen med min värdsyster Cortney och kastades rakt in i kulturen. Det var väldigt roligt, även om jag fick tvinga upp ögonlocken då och då och påminna mig själv om att vara social och glad när jag hälsade på alla nya människor.
 
 
Min värdmamma Kilis föräldrar äger apoteket i staden (dock har dom allt möjligt där inne, allt från godis till leksaker och kläder), och hela familjen brukar hjälpa till att jobba där och så. Under festivalen har dom ett tält utanför butiken där de säljer t-shirts, så där håller liksom hela släkten till. Där satt jag mestadels av dagen, och var med min andra värdsyster Karena och hennes pojkvän Devin. Vi gick också och kollade på när parad-bandet spelade efter paraden, både mamma Kili och pappa Jay är med i det. Sedan tittade vi också på tjeckisk dans som Cortney var med i, och sedan tog vi en promenad till skolan och hem. 
 
Västarna som Karena och Devin har på sig är tjeckiska, och nästan alla som bor i Wilber bär sådana under festivalen. Jag fick också en, så att jag såg ut som en äkta Wilber-bo! 
 
Jag fick också en tröja från familjens stånd:
 
 
 
 
Det får vara nog för nu, tänkte skriva om hela semestern i Missouri och vad som har hänt efter det och så, men det tar så lång tid att skriva allt så jag lämnar det till imorgon så jag kan få sova nu! Hoppas ni orkar läsa mina långa inlägg haha! 
 
Godnatt för mig och godmorgon för er! :)



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mitt år som utbytesstudent i USA. Välkommen!

RSS 2.0