Track & Field

Livet i Wilber kretsar nu helt kring track, alltså friidrott. Vi hade vårt första meet (tävling) idag, så hela veckan har gått ut på att träna och förbereda oss inför idag. Träningarna har väl gått helt okej för mig, och jag tycker fortfarande det är jättekul! Track känns som något jag faktiskt kan bli bra i - till skillnad från både volleyboll och basket haha. 
I alla fall så fick jag benhinneinflammation under tisdagen/onsdagen, och det gjorde ju allt mycket svårare såklart. Jag hade ont i benhinnorna ett tag för kanske nåt år sedan, men det har aldrig varit såhär illa... det gör riktigt, riktigt ont, men smärtan kan man alltid kämpa sig igenom. Det som är värst för mig är att jag liksom inte kan stödja mig på benen. Dom känns så himla svaga, och kroppen säger helt emot när jag försöker springa, och mina hälar sätts nästan automatiskt ner så att det tar stopp.
Den här veckan har därför varit väldigt jobbig, då jag inte kunnat springa så snabbt jag vill alls, inte kunnat hoppa längdhopp ordentligt, och bara fått hålla in tårarna av smärta och frustration. Det är så svårt att hitta en balans också, eftersom vi hade tävling idag så ville jag ju verkligen öva på mina grenar och min teknik så att jag skulle göra bra ifrån mig idag, men samtidigt ville alla mina tränare att jag inte skulle träna för hårt så att mina benhinnor skulle bli värre. 
I alla fall så har jag suttit och masserat benen med isbitar varje kväll för att göra det bättre, och igår efter träningen stannade jag, Haylee, Wendi och Austin i skolan och gjorde en whirlpool (typ som en liten bubbelpool fast med iskallt vatten som man står i i typ en kvart). Det hjälpte faktiskt, men det finns inte så himla mycket att göra när det är just benhinnorna. 
Whirlpooling med Haylee och Wendi
 
Sedan var det fredag, och oj vad nervös jag var! Brukar aldrig bli nervös inför saker, aldrig inför fotbollsmatcher, musikframträdanden eller redovisningar i skolan. Men det är ju för att jag vet att jag kan göra dom sakerna utan problem.
Friidrott är något jag aldrig har gjort förut, och bara haft träningar i 2 veckor. Jag kände mig så inte redo för tävling så snart, och jag kunde inte sluta tänka på det. Började vara nervös igår kväll, och idag innan vi lämnade skolan gick jag runt och var livrädd av bara tanken på att sätta mig i bussen och åka in till Lincoln där tävlingen var. 
Men, till slut var jag där, i mitt gröna tävlingsställ, och värmde upp i solen med mitt lag. Mitt hjärta bultade så hårt och jag försökte ta djupa andetag för att lugna ner mig. Som tur var kändes mina benhinnor helt okej - med hjälp av alvedon, tigerbalsam, en långsam uppvärmning, massa stretchande, och en mental inställning på att de liksom inte fick göra ont. 
 
I alla fall så gjorde jag längdhopp först, vilket inte gick så bra. På grund av min skada har jag inte kunnat hoppa ordentligt sen i tisdags, och min utmätta markering där jag brukar börja springa var helt fel. Mina första 3 hopp var övertramp, fastän jag backade rätt mycket bakåt mellan varje försök. Så för att vara säker att jag åtminstone fick ett giltigt hopp backade jag ännu mer på det sista försöket, och var då nästan ett helt steg bakom brädan. Det var ändå ett ganska bra hopp, men eftersom jag var så långt ifrån så var det ju mycket sämre än jag egentligen skulle fått. Jag var väldigt arg och frusterad, och kunde inte låta bli att gråta lite av ilska, även om mina tränare och lagkamrater lugnade mig. Och egentligen är det inget konstigt, jag har ju aldrig hoppat längdhopp förut, men jag var så sjukt irriterad bara. 
I alla fall så gick vi sedan runt och kollade på när alla andra gjorde sina grenar fram tills det var dags för häcklöpningen. Det här var dock ingen vanlig tävling utan "relays" vilket betyder att alla individuella insatser sätts ihop till ett gemensamt lagresultat för varje gren. Så för häck var vi 4 tjejer som sprang. När den innan dig korsar en viss linje får man börja; en stafett kanske man kan kalla det. Distanserna var också annorlunda, det första loppet var 60 meter och det andra var 120. Jag var supernervös ända fram tills Haylee som sprnag innan mig var några steg ifrån linjen. Då bara rann det av mig, och jag var helt inne i loppet och att pusha min kropp så mycket jag kunde.
Och det gick riktigt bra på båda loppen! Vi vann båda två, och jag gjorde faktiskt riktigt bra ifrån mig. Jag passerade två andra tjejer, och det var så motiverande när man hör hela läktaren jubla och alla tjejer, killar och tränare från mitt lag stå och skrika från sidan. Kändes så himla bra att prestera efter hur dåligt det hade gått på längdhoppet, och när alla tränare och lagkamrater kommer fram efteråt och säger hur bra jag var och hur stolta dom är kan man ju inte låta bli att vara nöjd med sin egen insats! 
Men det var ju inte bara jag såklart, utan alla vi 4 som sprang tillsammans som gjorde det, och jag var så stolt!
Jag och Haylee efter vinsten på häcklöpningen
 
Allt som allt under dagen krossade vi de andra lagen i nästan alla grenar, och vi kom på första plats när alla poäng räknades ihop i slutet av dagen.
Så ett riktigt bra första meet för vårt lag! Nästa tävling är på tisdag, så då ska jag få min revansch på längdhopp haha.
 
Just det, kan ju nämna att det var runt 25 grader hela dagen, så vi alla blev sådär fint solbrända :))))
 
 
 
Annars vet jag inte riktigt vad jag kan säga om denna vecka. Den har känts rätt seg och jobbig, men vädret har ändå gjort alla lite gladare! 
 
 
I måndags hade jag och Shey vår speech tävling. Det gick väl rätt bra, fast vi gick inte vidare till finalerna. Men men, det var kul ändå! 
 
Jag gick också emot cirka alla mina principer och solade solarium en kväll med Shey, kändes superkonstigt. Men man måste väl testa någon gång liskom,  plus att det nog är bra för min hud att få en grundbränna innan våren och sommaren drar igång på riktigt här eftersom solen är så stark.
 
Det har som sagt varit fint väder hela veckan, så jag har börjat cykla eller gå till och från skolan igen, vilket känns bra. Det är nåt speciellt med att gå på grusvägen bland fälten i shorts och t-shirt efter en hård friidrottsträning i solen och värmen, och lyssna på härlig musik och bara le för sig själv. Det händer inte så ofta; men ibland så bara inser jag helt plötsligt hur knäppt det är att jag faktiskt är här i Wilber, Nebraska på ett utbytesår. Kommer sakna det och den speciella känslan jag får när jag tänker på det väldigt mycket faktiskt!
 
 
 
Just nu sitter jag på en buss med runt 20 andra, och vi ska åka till några berg i Colorado och åka skidor över helgen! Den katolska kyrkan som Karena är med i planerar den här resan, och då valde jag och Jay att följa med. Ska faktiskt bli väldigt kul, även om jag inte har åkt skidor på typ 5 år haha. Hoppas att jag kommer ihåg hur man gör när vi väl är i backen ;)
Pappa
2015-03-21 @ 20:39:38

Härligt att höra, bra sprunget!
Stolt pappa:-)!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mitt år som utbytesstudent i USA. Välkommen!

RSS 2.0