Nu är jullovet över. Och jag har varit här i nästan ett halvår. Känns helt sjukt. Halva min tid här i Nebraska har redan gått. Har jag verkligen varit här i 5 månader? Var det så längesedan jag klev på flygplanet på Arlanda? Går fortfarande inte att fatta det. 

 

Om jag ska vara ärlig så känns det på ett sätt inte alls roligt att tänka på det kommande halvåret just nu. Är inte taggad på att börja gå till skolan igen överhuvudtaget, det känns väldigt tungt just nu. Inte för att skolarbetet är jobbigt, utan mer för att jag kommer ha några annorlunda lektioner den här terminen och jag känner redan nu att jag ångrar att jag bytte till dom, för jag vet att jag inte kommer tycka om det.

 

Sedan är jag också så himla trött på att fortfarande känna mig ensam ibland. Även om jag har varit här i en hel termin. För ja, jag har massa kompisar i skolan som jag tycker om jättemycket och som jag har jättekul med, men jag har mer och mer börjat känna mig så less på att det är så ytligt. För amerikaner är rätt ytliga. Och jag saknar alla mina riktiga, äkta vänner hemma i Sverige så otroligt mycket.

Det går inte att sätta fingret på precis vad det är, men hur det fungerar här med vänner skiljer sig mycket från Sverige. Amerikaner är supertrevliga, men det är svårt att bryta den där trevliga ytan och faktiskt komma nära någon. Och eftersom jag går på en extremt liten skola är det väldigt mycket skitsnack bakom folks ryggar hela tiden, alla blir dömda av alla. Man får hela tiden höra en massa skvaller om "hon som gjorde så" eller "han som sade så", men bara någon minut senare kan du se den personen som just sagt något elakt om en annan gå och skratta med just den personen i korridoren. Det är så himla falskt, och jag hatar det. Och det är så många som verkar asroliga och säger att man borde hänga någon gång och hur man ska göra en massa saker tillsammans, men som aldrig ens försöker ta tag i det, för dom menar det egentligen inte. Det är så ytligt och falskt, och jag blir så trött på hela grejen. 

 

Därför tänker jag mer och mer på mina riktiga vänner, som är så himla mycket mer äkta. De personer som jag vet precis var jag har dom, som jag vet aldrig skulle gå bakom min rygg eller säga något som de inte menade. Och därför längtar jag hem så mycket ibland, nästan så att det känns skönt att halva tiden har gått. Och jag känner mig jättehemsk som tänker så, för jag ska ju ha the time of my life just nu och skapa en massa underbara minnen som jag aldrig kommer glömma. För det är ju så det ska vara när man är utbytesstudent, eller hur? Men det känns inte alltid så kan jag säga. 

 

Men såklart känner jag det exakt motsatta också, precis som i allt annat. Vadå halvvägs? Jag har ju bara börjat! Känns jätteläskigt att tänka på att det bara är några månader tills maj är här och jag ska lämna Wilber, mina vänner och min familj. Bara när jag tänker på att halva tiden har gått får jag tårar i ögonen. Jag vill inte åka hem så snart! Den här tiden kommer aldrig komma tillbaks till mig, och det skrämmer mig så himla mycket att den bara rinner igenom mina fingrar. 

 

Snart kommer jag vara hemma i Sveige igen och tänka tillbaks på det här som en dröm, som att det var för bra för att faktiskt hända på riktigt. Jag kommer titta på alla bilder och minnas och sakna allt så extremt mycket.

Hur ska jag kunna säga hejdå till alla kompisar? Många av dom kommer jag antagligen aldrig någonsin se igen. Hur ska jag kunna lämna skolan en sista gång för att aldrig komma tillbaks igen? Och framförallt; hur ska jag kunna pacla ihop allt här hemma i huset och ta farväl av min älskade älskade familj? Vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer gråta. Även om jag kommer komma tillbaks och hälsa på (om jag inte väljer att gå på college här om 2 år, då kommer jag ju bo 45 minuter härifrån) så kommer det inte vara på samma sätt. Cortney kommer gå på college i Iowa, Karena kommer gå på college någon annan stans, Caytlin kommer jobba som lärare, Kili och Jay kommer bo själva, Moe kommer vara gammal, kusinerna kommer ha växt upp, allt kommer vara annorlunda. Att säga hejdå till den här familjen som har tagit in mig i deras liv, välkomnat mig, öppnat upp deras hem, och älskat mig som om jag vore deras egen dotter, kommer vara så svårt att jag vet inte vart jag ska ta vägen.