Jag har vetat sen många år tillbaks att jag vill bo ett år i USA och gå på High School. Jag vet inte ens hur det började, jag vet bara att jag alltid varit säker på att det är rätt för mig. Och samtidigt som det är lite skrämmande att den dagen då jag faktiskt ska åka närmar sig, så är jag så extremt glad att det äntligen är nu det händer. Jag är så himla taggad, har nog aldrig varit så här taggad för något annat i mitt liv förut. Jag är inte nervös eller rädd på något sätt, utan ser bara fram emot det väldigt, väldigt mycket. Även om det inte riktigt går att förstå att jag verkligen ska åka iväg helt själv i ett år så känner jag mig väl förberedd. Bara tanken av det gör mig så glad, och jag tänker på det nästan hela tiden. Jag vill åka nununu!! 

 

 

Jag åker med organisationen EF - Education First - och det är jag väldigt glad för. Jag tycker dom gör allt på ett bra sätt, och man känner sig väl omhändertagen av dom. Alla organisationer verkar väldigt bra, jag kollade på t.ex. AFS, YFU och STS också, men de programmen de alla hade att erbjuda var nästan exakt likadana och då blir valet mer vilken man tycker känns bäst. Och min magkänsla sa att EF passade mig bäst. 

Jag går första ring på gymnasiet nu, men i USA kommer jag antagligen gå Senior Year som är det sista året på High School. Dock skiljer sig skolsystemen så mycket att det året jag kommer plugga där inte räknas här hemma, vilket betyder att jag kommer gå om ett år och alltså börja tvåan när jag kommer hem igen. Det är såklart lite tråkigt att jag inte får komma tillbaka till samma klass som jag har nu (speciellt eftersom jag tycker om den väldigt mycket), men det är så himla värt det. Att "offra" ett gymnasieår känns inte så stort jämfört med alla upplevelser och allt jag kommer lära mig under mitt utbytesår och som förhoppninsvis kommer hänga kvar hela livet. 

 

 

Jag och mina föräldrar bestämde oss runt slutet av sommaren förra året att jag skulle åka nu efter ettan och började då ansöka om en plats i utbytesprogrammet EF har. Några veckor senare, efter att ha varit på intervju osv, blev jag antagen och det har nog inte gått en enda dag sedan dess som jag inte har tänkt på det. Jag är bara så himla glad att jag ska göra det här!

 

Redan i början av december visste jag att jag skulle hamna i staten Nebraska eftersom en lokal EF-representant hade fastnat för min ansökan och ville "paxa" mig så att hon kunde få tid att hitta en bra familj till mig i hennes område. Nebraska ligger i typ mitten av USA och är en jordbruks-stat, mest känd för sin majs, därav namnet "The Cornhusker State". 

 

Jag tror det var i mars som jag fick ett samtal från EF då de berättade att jag hade fått en familj. Jag blev så otroligt glad, började gråta och allt haha. Min familj bor i staden Wilber - knappt 2 000 invånare. Det är ungefär som halva Mälarhöjden, som jag tycker är litet. Så det blir verkligen en omställning, men det ser jag fram emot! Som EF säger; "I'ts not right, it's not wrong, it's just different!"  

Jag åker ju dit för att uppleva något helt annat, det är det som är charmen med det hela. Min High School har 280 elever, vilket också blir något helt nytt för mig eftersom både min grundskola och nu mitt gymnasium har haft över 1 000. Jag kommer vara halvt känd där eftersom det är så litet, alla kommer veta vem jag är!

 

Men - till det mest viktiga; min familj. Familjen Krauter. Den består av mamma Kili och pappa Jason. De verkar båda som underbara människor och föräldrar. Jag har mejlat mest med Kili, och hon är så himla mysig och kärleksfull. 

Sedan så har jag 4 värdsyskon; Karena, Cortney, Caytlin och Clayton.

Caytlin och Clayton är båda 20 år, så de går på college och bor inte hemma längre. Dock bor de runt en halvtimme hemifrån, så de kommer hem ofta verkar det som. Cortney är född -96 och är alltså ett år äldre än mig. Kili är inte hennes och Claytons riktiga mamma, så Cortney bor med sin mamma (som också bor i Wilber) några dagar varannan vecka. Karena är lika gammal som mig, född 1997. Henne har jag skrivit mycket med, och hon verkar väldigt gullig. Jag tror jag kommer komma väldigt bra överrens med både henne och Cortney, och att jag kommer få en systerlik relation med dom båda! 

Jag är verkligen nöjd med min familj! Det är klart att man aldrig kan förutspå såhär i förväg hur det faktiskt kommer bli när jag väl är där, men som det verkar nu så är det en fin familj som kommer passa mig perfekt! De är så himla gulliga och glada över att få ta emot mig, de verkar nästan lika taggade på att jag ska komma som jag är på att få åka!

 

 

 

 

Så nu vet ni all praktisk information, om ni har någon fråga är det bara att ställa i kommentarerna. 

Nu ska jag käka frukost och göra mig i ordning för att spela en fotbollsmatch mot AIK i den här värmen.

 

Vi får se när jag skriver igen :)